Alicia

Igår när jag slutat prata med Anders i telefonen så gick jag ned i källaren för att hälsa på Sara som låg platt på rygg framför vår braskamin. Hon var supergo och härlig och lät mig för ovanlighetens skull klappa och gosa med henne. Plötsligt ser jag det! Ett ca 5-6 cm långt skärsår där höger framben övergår till kropp. Det var blod och sårvätskigt och alldeles "håligt" och gick långt in i kroppen (jag vågade inte peta alltför mycket). Det var inte direkt ett sånt sår man får när man råkar att skära sig på ett papper..

Jag fick panik och ringde till pappa, som var på tågstationen och hämtade mamma. Vi kom överrens om att jag skulle ringa djursjukhuset, vilket jag gjorde. Telefonsvarare, men jag fick uppgift om en jourtelefon som jag kunde ringa vid akuta ärenden. Jag tyckte att Sara absolut var ett akut ärende så när mamma och pappa kom hem och sett såret så ringde jag. Jag pratade med en snäll sköterska(heter det så när det är en djursköterska?) och hon sa att om vi ville komma så gick det bra om ca 30 min. Vi fick vänta tills imorgon men eftersom det såg konstigt ut och vätskade så bedömde vi att det är bättre att någon tittar på det så fort som möjligt, som är kunnig, än att det ska bli infekterat och ännu värre för Sara.
In med Sara i buren( vilket inte var populärt) och sedan vidare till Färjestad.
Där öppnade en kvinna som satt i väntrummet för hennes katt var på operation.
I sin kattlåda hade hon en 2 dagar(!) gammal kattunge som jag fick träffa. Superliten. Den kunde inte se något än och bara kravlade.
Sara var sur och otålig och jag kan förstå henne. Tillslut vid ca 21-tiden fick vi komma in och träffa veterinär Marita. Hon vägde, klämde och tittade på Sara - överallt utom på såret, för då fräste Sara. Dessutom konstaterades, ännu en gång, att Sara är en lite överviktig katt. Hon väger 5,5 kg och bör gå ned 1 kg. Detta kilot motsvarar 17 kg (!!) på en människa. Ojojoj.. Så mycket man får lära sig. Till sommaren räknar vi med att detta kilo har försvunnit.
Över till den egentliga anledningen till att vi var där. Såret gick inte att titta på för Sara så veterinären gav Sara nakos. Hon blev vimsig, spydde 2 ggr och somnade tillslut. Stackars Sara.
Sedan tog Marita med henne till operationssalen och ca 40 min och 2 cheeseburgare senare fick vi träffa en sydd och sövd Sara med halskrage. 6 stygn har den lilla tjejen fått!
Marita sa att det ändå var ett "fint" skärsår som hade varit rent och inte alls såg infekterat ut. Hon trodde att Sara antagligen hade hakat i någonting när hon skulle hoppa ned från något. I vilket fall som helst så har jag strängt förbjudit Sara att någonsin gå dit igen.
Vi fick med oss ett recept på lite antibiotika till henne som pappa ska hämta ut idag. Det tog ca 1 h för Sara att bli vid medvetande igen. Hon gick konstigt och var vimsig. Halskragen var inte alls populär och den är då sannerligen inte populär idag heller.

När jag gick och la mig sent inatt så konstaterade jag att det var väldigt kallt i mitt rum men att elementet antagligen bara vilde eller något.. Strax innan kl 7 öppnar pappa dörren till mitt rum och säger: "VAD KALLT DU HAR!" Plötsligt kände jag hur tät jag var i ena näsborren och ja, det var faktiskt kallt..  Pappa gick fram till elementet och sparkade till min telefon på vägen. Sedan gick han och tände och började att grejsa med elementet. Jag sa åt honom att lägga på telefonluren underifrån täcket. Det var et konstigt sätt att vakna för mig och det enda han ville var egentligen att öppna dörren så att jag kunde höra hans och mammas diskussion i hallen om Sara. Haha, han är rolig min pappa. När jag nu var vaken var det lika bra att gå upp.

Letade reda på Sara som var sur och förvirrad. Hon får inte gå ut på 14 dagar nu tills vi har varit på återbesök. Hur det ska gå är ett mysterium för mig. Hon går in i saker med kragen och då flyttar hon inte på huvudet för att kunna gå förbi utan hon blir bara helt still och sätter sig ned och börjar att stirra rakt fram. Det är som att hon inte förstår att hon kan fortsätta. Hon får nästan något sorts apatiskt i blicken..
Jag tycker så himla synd om henne! Hoppas att hon ändå kan anpassa sig ganska så snabbt, det har ju inte ens gått ett dygn än. När jag fått henne att sluta att stirra på de dörrar vi har i huset så lyckades jag att mata henne och sedan drack hon duktigt upp sitt vatten. Både ifrån glaset i köket och badkaret. Hoppas att hon blev glad att det. Nu ligger hon däckad i fåtöjden i källaren Hoppas att hon drömmer lyckliga drömmar!

Nu ska jag gå ner och se hur hon har det. Godmorgon!