Alicia

Jehovas Vittnen var just här! En dam och en yngre kvinna. Väldigt välklädda. Trevliga.

Jag fick två tidsskrifter. En som heter "Vakna!". På den står: "Finns det bara en sann religion?"
Den andra heter "Vakttornet - Förkunnar Jehovas Kungarike" och på den står det:
"Hur Jesu död kan rädda dig".

Så intressant tänkte jag och tog gladeligen emot dem. De verkade förvånade och så sa damen att de kanske kunde komma tillbaka framöver och diskutera vad jag tyckte om läsningen. Jag fnissade inombords och tänkte: Ja, gör det ni. Kom och diskutera Gud med mig när jag inte ens vet vem jag själv är.

Damen frågade mig om det bara fanns en sann religion. Och så sa hon: "Vi ska se vad Bibeln säger om det" och så läste hon tre rader där Gud, enligt hennes mening, menade att människorna förgäves tillbeder andra gudar. Vad tycker du om det? frågade hon. Jag sa att det gör mig inte ett dugg för alla människor har rätt att tycka och tänka vad de vill, bara det inte skadar någon annan. - Javisst, sa hon. - Det är för att vi har en fri vilja men Gud menar... 

De var inte påträngande. Lade fram lite av sin övertygelse på ett obesvärat sätt och det var intressant för mig att betrakta dem. Den ynger kvinnan sa inget. Jag undrar om hon var där för att lära? Hon presenterade sig inte. Jag tror inte att någon av dem gjorde det..

Tänk om de kommer och rånar vårt hus? Damen som gav mig tidsskrifterna hade tom handskar på sig, inga fingeravtryck där alltså. Nåväl, jag hoppas inte att Jehovas Vittnens Gud stödjer inbrott.

Okej, nu har jag exakt 14 h på mig att njuta av att vara 21 år, att njuta av ungdomen. Tog ungdomen slut redan vid 20? Då tonårens hemska kval officielt var över?

Nåväl, så farligt känns det ändå inte. Jag undrar om jag kommer känna mig mer 'vuxen'(läs: äldre) när jag är 22?
Alla som läser det här och är över 22 år skrattar väl åt mig nu. När jag är 22+ kommer jag säga att '22 år, det är
minsann ingen ålder'. Alla perspektiv förändras vid uppkomsten av nya förutsättningar.

Igår såg jag på Oprah. Hon lärde mig att man ska säga nej av kärlek istället för ja av rädsla. Det ligger mycket i det. Nej av kärlek. Inte ja av rädsla. Rädslan är i grund och botten rädslan för att inte bli omtyckta, osv..  
Lär man sig att säga nej av kärlek är nejet ett direkt ja till sig själv. Säger du nej, och menar det, säger du ja till den du är och vad du känner och tycker. 

Idag ska jag träffa Anders på stan när han har kommit hem från jobbet. Vi har ett uppdrag.

Sedan är det dags för kvartsfinal 6 mellan Färjestad - Frölunda på Canal+. Den måste vi såklart se på! Pappa kanke ska komma upp till Anders och se på dem med oss. Det vore roligt men han är så nervös av sig, min pappa, och onödigt negativ. Så vi får se vad han beslutar sig för. 

Men allra först; städning av ett rum. Mitt rum. Som jag låtit leva ett liv av sig själv - för att spegla min själs kaos. Lågvattenmärket var igår när jag stod hos osteopaten och höll på att svimma. Jag har slarvat med maten, igen. Det var pinsamt och kändes. Nu är det slut med det.

Oslo gick fantastiskt bra och snart hoppas jag på att det kommer hända grejer. Då förtjänar jag att ge mig själv en ärlig chans. Annars kommer jag aldrig klara av att leva och bestämma över mitt eget liv.
Så, nu börjar jag om på nytt. Igen.  

Jag har så otroligt svårt för att komma igång. Jag stirrar mig blind på lägenhetsannonser,
jobbansökningar och mail jag ska skriva till diverse vänner [som jag saknar] - men det blir lixom inte mer.
Jag skriver "Hej! Jag är mycket intresserad av att bo/jobba hos er...". Sen tar mina ord slut.
Jag tänker: Imorgon kan jag göra det här, om jag börjar tidigare imorgon, imorgon kommer det att gå mycket bättre, imorgon klarar jag nog av det, imorgon är det säkert inte lika svårt.

Imorgon.

Idag hade jag otroligt svårt att gå upp. Ögonen kändes som ihopklistrade och när jag öppnade dem lite grann så sved det i dem och jag ville bara sova mer. Lyckades i alla fall ta mig upp ur sängen strax efter kl 10. 
 
Jag har en ganska lång att-göra-lista idag. Mitt rum ser ut som hej kom och hjälp mig och det har gjort så i säkert en månad nu, så allt har bara samlats i hög på hög. Trots att jag tycker att jag varit ganska så duktig idag så kommer jag ändå inte vara klar tills Anders kommer hit om sisådär 1-2 h. Det tycker jag är pinsamt och sätter mig i dålig dager. Men jag har ändå diskat, tvättat, hängt ut kläder, täcke och överkast på vädring och plockat bort endel i mitt rum. Är det något Anders har lärt mig så är det att jag inte ska tro att jag måste göra ALLTING PÅ EN GÅNG. Så istället för att upprepa beteendet att tänka på vad jag INTE har gjort så ska jag nu fokusera på det positiva.

Negativitet har inte tagit någon någonstans. Inte mig heller.

Oj vad duktig jag har varit idag!

Nu längtar jag efter min Anders.