Alicia

Jag är en sucker för det här http://www.youtube.com/watch?v=yddDUfXj-cA

Jag älskar det! Jag blir så sugen på att gå ut och dansa när jag ser det här uppträdandet.
Jag får tom knottror över hela kroppen. Inte vet jag verför men det känns som att det är mycket
som är oförlkarligt med mig just nu. Och om en av de saker är att jag blir knottrig när jag
hör hög, bra musik och blir dansig av det - då kan jag lätt leva med det. Första låten kanske inte är så party men orkar ni vänta 2,20 min så hoppas jag att ni förstår(åtminstonde lite) varför det rycker i dansnerven för mig. :)

Igår var Babe hemma hos mig. Det var längesedan han var här och det var väldigt mysigt och bra att han kom.  <3

Det har börjat att kännas i kroppen nu att hockeysäsongen snart drag igång. Pirr i magen och massa förväntningar. Babe och jag har pratat om att gå på några matcher, vilket känns jätteroligt! Dessutom ska jag antagligen följa med honom och hans (kill)arbetskamrater på premiärmatchen om en vecka. Jag hoppas att jag blir övertänd av all nervositet och förväntan och att jag börjar att bete mig som jag ibland kan göra då. Hehe, det vore roligt för dem att se, och roligt för mig att uppleva.

Igår sms:ade jag lite med Sofia. Vi pratade om när vi varit ute och haft roligt och att vi båda saknar varandra och våra samtal. Jag ska försöka se om jag kan åka dit senare i år när våra hemtentor börjar. Bara för några dagar.. Jag hoppas att det går. Karlstad kryper närmre och närmre.. Antagligen är det väl så att det är jag som växer.. Men det är jobbigt att se det så.

Att bo hemma känns mer och mer ohållbart. Jag vet dock inte vart jag annars ska ta vägen. Jag känner mig instäng och påpassad. Att det inte är "mitt" hem. Det kommer ju alltid att vara hemma. Men det är svårt att förklara..

Jag hörde en gång för flera år sedan Daniel Boyacioglu prata i Frank i P3 då han sa en rad som lät så här:

har täcket krympt
eller
är det vi som glidit ifrån varandra?

Jag minns att jag hajade till. Jag gillade verkligen symboliken.
Jag tror att det är så det känns mellan mig och Karlstad nu. Och jag känner skuld för att det är så jag känner. Dessutom känner jag skuld för att jag inte kan komma på något alternativ. Något som jag istället
skulle vilja göra. Jag känner mig ovärdig och dum. För att jag inte kan ta mig för att fixa något med mig.
För att jag känner att jag inte har någon ork eller energi. För att jag underminerar den vackra person jag egentligen är och låter all energi gå åt till att säga åt henne att hon inte är värdig. Att hon inte klara av och inte kan. För som jag beter mig nu är jag inte värdig. Jag önskar att jag förstod hur jag ska göra för att välja mig själv och låta mig vara lycklig och komma fram i ljuset igen. Jag önskar att jag kunde.

Nu ska jag duscha och sedan åka in till stan. Men innan dess ska jag ringa två samtal åt mig.