Alicia

Okej, nu har jag exakt 14 h på mig att njuta av att vara 21 år, att njuta av ungdomen. Tog ungdomen slut redan vid 20? Då tonårens hemska kval officielt var över?

Nåväl, så farligt känns det ändå inte. Jag undrar om jag kommer känna mig mer 'vuxen'(läs: äldre) när jag är 22?
Alla som läser det här och är över 22 år skrattar väl åt mig nu. När jag är 22+ kommer jag säga att '22 år, det är
minsann ingen ålder'. Alla perspektiv förändras vid uppkomsten av nya förutsättningar.

Igår såg jag på Oprah. Hon lärde mig att man ska säga nej av kärlek istället för ja av rädsla. Det ligger mycket i det. Nej av kärlek. Inte ja av rädsla. Rädslan är i grund och botten rädslan för att inte bli omtyckta, osv..  
Lär man sig att säga nej av kärlek är nejet ett direkt ja till sig själv. Säger du nej, och menar det, säger du ja till den du är och vad du känner och tycker. 

Idag ska jag träffa Anders på stan när han har kommit hem från jobbet. Vi har ett uppdrag.

Sedan är det dags för kvartsfinal 6 mellan Färjestad - Frölunda på Canal+. Den måste vi såklart se på! Pappa kanke ska komma upp till Anders och se på dem med oss. Det vore roligt men han är så nervös av sig, min pappa, och onödigt negativ. Så vi får se vad han beslutar sig för. 

Men allra först; städning av ett rum. Mitt rum. Som jag låtit leva ett liv av sig själv - för att spegla min själs kaos. Lågvattenmärket var igår när jag stod hos osteopaten och höll på att svimma. Jag har slarvat med maten, igen. Det var pinsamt och kändes. Nu är det slut med det.

Oslo gick fantastiskt bra och snart hoppas jag på att det kommer hända grejer. Då förtjänar jag att ge mig själv en ärlig chans. Annars kommer jag aldrig klara av att leva och bestämma över mitt eget liv.
Så, nu börjar jag om på nytt. Igen.